Frustration är vanligt bland särbegåvade elever. Idag fick vi prova på det när vår kursledare Sara bad oss genomföra uppgifter utan att berätta vad syftet var och utan att ge återkoppling. Detta är något som vi aldrig skulle göra med våra elever, men ändå har jag en misstanke om vad hennes syfte är. Att genomföra uppgifter utan förutfattade meningar ger oss möjlighet att upptäcka nya sätt att tänka och att jobba. Det må vara ett arbetssätt som inte passar många elever, men som är nyttigt och utvecklande för de särbegåvade. När vi ombads gå in på ett museum med modern konst sa hon strängt åt oss att vi måste stanna där inne minst 20 minuter. Hon förklarade att särbegåvade elever har en tendens att vilja göra klart uppgifter, att de låser in sig på målet och gör klart uppgiften snabbt. Väl inne förstod jag uppgiften mycket väl. Den var till synes enkel och hade kunnat avhandlas på tio minuter: att välja ett konstverk som vi gillade, kände oss neutrala inför och som vi ogillade. Snabbt gjort. Men när man har tio minuter kvar och inget att göra så kan man lika gärna ta ett varv till runt salen, och verkligen fundera över verken, fördjupa sig, eller till och med ångra sig. Imorgon kommer vi få göra nästa del av övningen, och även få andra mystiska övningar förklarade för oss. Jag förväntar mig flera aha-upplevelser även då.
//Heidi
Hedda mobilities 