Då var sista dagen på skolan avklarad och jag var back in business.

Idag blev det en hel del lektioner i ULIS och en tur runt omkring skolan och skolgården.

I ULIS har dom inga läroböcker då budgeten inte räcker till, eleverna får sina lärböcker ute storklasserna som dom ska använda i undervisningen. Då dom flesta eleverna som går i ULIS ligger på en lägre nivå så är läroböckerna alldeles för svåra. Det gör att lärarna får skapa eget material som eleverna ska jobba med. Överlag så skapar det flesta lärarna eget material till sin undervisning då det ses som att man är ambitiös och en bra lärare.

Efter diskussioner på lunchen om just att skapa det mesta av materialet själva, utan att dela med sig av material så är det tydligt att lärarna lägger ner väldigt mycket tid på just skapandet och inte så mycket tid på att utveckla sin undervisning och det pedagogiska upplägget för att kunna nå fler elever.

En av de autistiska eleverna i ULIS pekar på denna bild inför varje lektion för att tala om hur han mår just inför den lektionen. Ibland behöver man inte göra det svårare än vad det är 😃

Dagen avslutades med middag hemma hos Marlene tillsammans med alla lärare som var till oss i december. Mycket trevligt och god mat. Utsikten och landskapet var pricken över i:et för denna kväll.

I dag har jag tillbringat hela skoldagen i ULIS, medan Henke fortfarande ligger däckad. Första lektionen hade vi fyra elever. Marlène hade förberett en bild med alla frågeord projicerad på tavlan och även en flik med google translate. Så eleverna fick ställa frågor till mig, Marlène skrev frågan på franska som översattes till engelska, jag svarade på engelska och Marlène förklarade på franska vad jag svarade.

Under nästa lektion var det 9 elever och mååånga frågor! Vi höll på hela lektionen! Det var flera elever som ville flytta till Sverige när de fick veta att det inte fanns grindar, att man fick gå på stan under lunchen och att det fanns en cafeteria på skolan.

Nästa lektion blev jag inbjuden av en elev att spela spel, först UNO och sen ”the Lynx” som var ett spel som både utökar ordförrådet och tränar koncentrationsförmågan.

Efter dagens sista lektion i ULIS fick jag följa med en tyska-lärare till byggnaden bredvid, som är motsvarande vårt gymnasium, och träffa ett gäng 18-åringar som deltog i internationella språkveckan. Kul!

Vid halv 2 åkte vi till ett kolgruvemuseum – Saint Étienne har varit en gruvstad – för en guidad tur i gruvan. Tråkigt nog fanns ingen engelsk guidning, men jag hade tur som en tokig då ett par smög upp bredvid mig och översatte det guiden sa på hur bra engelska som helst. Sen visade det sig att mannen var från Finland! Han hade dock inte svenska som modersmål och vågade sig inte på att ta det på svenska.

Det var i alla fall jättespännande att se gruvan och få veta hur det gick till i gruvgångarna. Men det verkar inte vara ett jobb att rekommendera, kan jag tycka. Vi var nere på 7 m (av gruvans 700 m) och det gav nog med klaustrofobi!

Något jag har reflekterat över i ULIS (motsvarande vår resursskola) är deras lärmiljö. Hur dom fyller väggarna med pedagogiska hjälpmedel, alfabetet, tallinjen, affischer och andra pedagogiska material. Själv tänker jag att man inte NPF-anpassar klassrummet för alla intryck.

Men samtidigt så ser man hur eleverna tar hjälp av det som sitter på väggarna för att lära sig.

Vi kanske ska sätta upp mer saker på väggarna?

Tyvärr så blev jag dålig igår och ligger i feber. Gäller att samla krafterna så man tar sig upp på benen igen.

Idag har jag varit på lektion i ”Storskolan” – en fysiklektion – och insett att de elever som behöver stöd/anpassningar (som är inskrivna i ULIS) inte alls ges förutsättningar att lära i storklass. I stället blir de rapporterade som stökiga.

Det bekräftades också av koordinatorn för särskilt stöd som jag träffade senare under dagen. Inga elever beviljas någonsin heltids-studier i ULIS utan måste ut i helklass, trots att klasserna är stora (30-31 elever) och det saknas kompetens att möta elevernas behov.

Det är såklart en balansgång mellan att anpassa/stödja – utmana/rusta eleverna för framtiden, MEN som jag ser det måste det finnas ledstänger för eleverna att hålla sig i längs vägen. Det kan jag inte se här utan gissar att det bottnar i en ekonomisk fråga, både att utöka ULIS och att fortbilda lärarna.

Om jag jämför svenska skolan med det jag fått veta idag om hur det särskilda stödet utreds i Frankrike så är processen mycket kortare från upptäckt behov till insats hos oss. Här sker utredningen på en regional nivå och beslut om stöd tas inför varje nytt skolår. I den svenska skolan utreds behoven av skolans elevhälsa och vid behov även i samarbete med t.ex. BUP eller habilitering och insatserna följs upp flera gånger per år.

Idag har vi varit både på ULIS menockså träffat skolans rektor, läraren som undervisar nyanlända och de som jobbar med ungdomar som är längst ifrån en ”vanlig” skolgång. Väldigt intressant!

Rektorn beskrev hur svårt de har att fånga upp elever som inte kommer till skolan, precis som de som jobbar i ”classe relais” – klassen för dem med problematisk skolfrånvaro. Det intressanta är att här ses det mer som ett uppförandeproblem än en svårighet att befinna sig i skolmiljön/lärandesituationen.

Eleverna i ULIS hade blivit vana vid oss och lät oss jobba tillsammans med dem idag. Jag kämpade med att försöka få en kille att se mönster på matematiken och så spelade vi spel.

Läraren Marlène berättade också om hur arbetsgången och rutinerna var för ett mottagande i ULIS, det är ganska slående hur mycket byråkrati det är kring elever i behov av särskilt stöd! Och stödet omprövas varje år, med samma utredningsprocess.

Om man jämför Sverige – Frankrike så är strukturen väldigt lika vad det gäller att stödja elever i behov, men hur man praktiskt går till väga skiljer sig stort.

Dagen började med ett möte med Badra där hon berättade om skolan. Tyvärr funkade inte datorerna så hon fick berätta allt istället för att visa oss powerpointen.

Första lektionen var med ULIS, deras motsvarighet till våran resursskola. Det som slog mig var hur relativt ostrukturerat allt var, alltifrån det att eleverna kom in genom dörren till själva undervisningen. Men å andra sidan så var jag imponerad över eleverna motivation till att jobba och ta sitt ansvar. Har vi i svensk skola fokuserat för mycket på elevernas svårigheter/utmaningar och lagt upp undervisningen därefter istället för att utmana och guida eleverna till att utvecklas i det sociala 🤔? Värt att fundera vidare på under resten av veckan och arbetet hemma.

Efter lunch fick jag vara med på tre lektioner i storklass. Två fysiklektioner och en biologi. Hade förväntat mig dåligt arbetsro och högljudda lektioner, men fick se tvärtom. Väldig bra studiero och ljudnivån var riktigt bra, som hos oss 😃.

Nu väntar middag hos Badra med några av lärarna. Lär bli en sen kväll.

Oj så många intryck! Och så mycket som är annorlunda jämfört med hos oss! Det började direkt med att försöka ta sig in på skolområdet, det var höga staket och en slags sluss där vi fick identifiera oss för att bli insläppta.

Efter en välkomstcermoni där vi fick skolan och franska skolsystemet presenterat för oss började lektionerna i ULIS, den franska motsvarigheten till Resursskolan.

Det finns två ULIS-klasser med vardera 13 elever och i respektive klass arbetar en lärare och en resurs. Så gott som alla elever hade även lektioner i ”vanlig” klass också, det var bara tre elever som inte hade det.

Lektionerna i ULIS har präglats av samarbete mellan eleverna i lärandet samt mycket färdighetsträning och repetition, vilket är upplevelser som har väckt fler tankar och funderingar än faktiska lärdomar. Anpassar vi för mycket på individnivå? Hur får vi till mer färdighetsträning? Hur kommer det sig att elever med autism klarar en relativt ”stökig” miljö så bra? Hoppas att en del frågetecken rätar ut sig under veckan.

Hörs i morgon!

Vi kliver på tåget i Härnösand under lördagen och allt flyter på som förväntat, tills vi är någonstans mellan Sundsvall och Hudiksvall. Då väntar jag mig på Carina och säger, jag har glömt passet hemma… efter att googlat och varit i kontakt med polisen så inser vi att det inte går att göra ett provisoriskt pass och att det bara är för mig att hoppa av i Söderhamn och åka hem med svansen mellan benen och hämta passet.

Carina fortsätter resan själv till Saint Étienne medans jag bokar ny resa. Nattåg till Arlanda, flyg på söndagmorgon till Paris och sedan tåg så anländer jag också till Saint Étienne, nästan ett dygn efter Carina.

Imorgon drar jobbskugga det igång. Ska bli intressant att se hur deras upplägg i deras resursskola ser ut, hur dom får till undervisningen och hur deras lokaler ser ut.

Resan mot Frankrike började bra, tåget som skulle ta oss till Arlanda kom i tid och den här kvillrande känslan av att vara på väg infann sig direkt.

Strax innan Hudiksvall trasslade det dock till sig, när Henrik plötsligt kom på att han glömt passet hemma. Efter samtal till polisen konstaterade vi att han inte hade något annat val än att vända hem igen.

Min resa gick i alla fall smärtfritt och på flygplatsen i Lyon möttes jag av en av de lärare som vi ska skugga.

I eftermiddags dök Henke upp, så nu är vi redo för en spännande vecka!

Hörs i morgon!