Under halva v19 och halva v20 kommer jag, Erik Juntikka, att vara på besök på Davis College i Mallow / Cork county på Irland. Halva tiden ska jag jobbskugga om bland annat hur de använder IT för att tillföra kvalitet till undervisningen samt hur de arbetare för att öka motivation och inkluderingen hos alla elever på skolan. Under andra halvan av besöket är jag det som kallas ”invited expert” och ska prata med elever och personal om det svenska skolsystemet och om hur vi jobbar med olika frågor, exempelvis elevstöd och internationalisering på Hedda Wisngskolan.
Du kommer att kunna följa min resa och besök här i bloggform. Vill du veta mer om Davis College så kan du läsa mer här: https://www.daviscollege.ie/ eller här: https://online.fliphtml5.com/onlej/qfdl/#p=1
Nu sitter jag på tåget mot Arlanda. Känns spännande och jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av resan eftersom jag ska både jobbskugga och vara ”invited expert”.
Jobbskuggningen är väl mest spännande, men att vara ”invited expert” känns väl lite läskigt eftersom jag inte riktigt vet på vilken nivå de vill ha min expertis 😀
Nu går vi strax in för landning på den ”gröna ön”. Maj ska vara årets soligaste månad, men man ska tydligen vara beredd på regn ändå varje dag. Nu ska jag ju mest vara i skolan så det spelar väl ingen roll om det kommer några droppar då och då…
Fick ut hyrbilen med god påminnelse till mig på ratten – ”håll till vänster”. Skönt att bli påmind direkt när man sätter sig i bilen. 🤪
Mallow klockan 08:00 en torsdag morgon. Inte direkt nån rusningstrafik. Vädret känns mkt brittiskt 😀
Nu ska jag se till att hitta vägen till skolan – Davis College.
2/3 av skolan är mkt nybyggd 4-5 år bara. Det är mkt god ljudisolering till skillnad från nästan alla andra skolor vi besöker i Europa. Trots att det är nästa 1000 elever så är ljudnivån lugn och lagom. Särskilt när det är så mkt elever i skolan som på bilderna… skämt å sido, det är inte tillåtet att ta bilder utan medgivande, därav bristen på elever på bilderna. Jag var tvungen att fota i tomma korridorer under rasten.
Generellt går allt i vitt med färgade golv, det gör att alla utsmyckningar syns tydligt.
Alla elever har uniform, men det verkar inte vara superstrikt. De bär individuella varianter på byxor, skor, jackor och toppar.
Jag blir fantastiskt trevligt mottagen, av alla jag träffar, inte minst av Ronan och rektorn, inga stora gester, bara proffsigt, men avslappnat enkelt och med öppen nyfiken värme. Härligt 😀
Besöket börjar med ett kort möte med rektorn, som jag egentligen ska träffa först på måndag. Därefter får jag lämna mina grejer och jacka i personalrummet.
Där finns flera kollegor till Ronan och alla bjuder in till nyfikna men självklara samtal. Man känner sig hemma direkt.
De har ett jättestort personalrum, 3 ggr så stort som Heddas, men skolan, med närmare 1000 elever, är även den 3 ggr så stor som vår. Personalrummet är även den plats allt jobb pågår – man har inga egna kontor.
Strax börjar Ronans första lektion, Matte med åk 5 (motsv åk 2 gymnasiet), så han bjuder in mig för att prata om svensk skola och svenskt skolsystem. ”Ur askan i elden” – jag får improvisera, försöka starta en dialog med eleverna. Det går förvånansvärt bra, det blir både frågor och svar, nyfiket och undrande. Vi inser snart att likheterna är fler än olikheterna, men att organisationen är annorlunda. Snart tackar jag för mig så Ronan kan fortsätta med matte.
Efter matten är det rundvandring i skolan. Svårt med foton utan att få med massor med elever.
Skolan är som en mix av högstadiet och gymnasiet. Eleverna väljer vissa kurser/ämnen och har vissa obligatoriskt redan från 12-13 års ålder. Sen går de 6 år på skolan innan de går ut i arbetsliv eller till college.
Det här är första landet/skolan utanför Sverige där de har alla PREST-ämnen (Textilslöjd ingår i Art och man har endast trä eller metall – som två olika kurser) som vi har, även om de har dem valbara och därmed i lite större omfattning. De har till och med HKK – mkt likt vår. Alla skyltar på skolan och ute på stan och längs vägen är på Iriska (Gaeliska). Iriska är obligatoriskt för alla elever om man inte har någon typ av språkbehov.
Alla praktiska ämnessalar är mycket väl utrustade. Varje slöjdsal har ex 4-5 svarvar, en laserskärare för trä och ett par borrstämmsborrar (överkurs för många – men Gustav vet). Metall-klassrummen har även de laserskärare för merall, ett par, tre metallsvarvar och både mig-, pinn-, tig- och gassvets, mm.
Alla teoretiska klassrum är utrustade som våra med projektor och ljudsystem. Vid behov av dator (eleverna har inga egna) så finns datorsalar med laptops eller stationära datorer.
Rundvandringen avslutas med att jag får träffa Geraldine som är ansvarig för koordinera stöd till eleverna.
Geraldine och jag fann varandra direkt. Superhärlig och engagerad person som verkar ha superkoll på alla elever på skolan. Långt över 300 (av knappa 1000) elever har någon typ av stödinsats.
Irland försöker förändra synen på stödbehov och har ändrat benämningen från ”special needs” till ”additional needs”. Med andra ord från särskilda / speciella behov till extra / andra behov, som hon förklarade det.
På många sätt arbetar vi väldigt lika, men en tydlig skillnad är byråkratin här som är mkt mer omfattande än hemma. Det skapar mkt administration, men har också tvingat fram en annan effektivitet, systematik och profession som vi i vissa frågor saknar hemma. I synnerhet när det gäller likvärdigheten. Genom deras systematik som hon förklarar den, upplever jag att rättvisa skapas och att mkt få elever missar nåt. Ingen kan heller genom att vara en aktiv förälder ”tjata sig till” egna vägar.
Vårt långa samtal väckte både frågor och ideer och tankar om ev kommande jobbskuggning…
Efter mitt möte med Geraldine så blev det några lektionsbesök – både IT och IT-design inkl kodning. Jag var även på en lektion i grafisk design. Där var det spännande att se vad eleverna i år 2 jobbade med och vart eleverna utvecklades till under år 6.
Innan dagen var slut hann jag att vara med på avslutningen av ett MUN (Model United Nations).
Ett FN-rollspel där Davis College var värd för 4 skolor i södra Irland som samarbetar kring detta varje år.
Jag hann vara med vid slutpläderingen och den sista omröstningen. Superproffsigt!
Sveriges delegat var passiv – saknades. Kanske trodde hen att kvittningsöverenskommelsen kvarstod…. 😜
Ny dag och nya upplevelser.
Fredagen började med att jag besökte skolans autismgrupp (ASD program) och Margaret Kennedy.
Det var jätteintressant att höra hur de jobbar med elever med autism och NPF-diagnoser. På många sätt jobbar vi mkt lika, men känslan är att de kommit längre och mer systematiskt i tanken än vi har. Något i skolkulturen och i samhället i övrigt gör också att de får ut mkt fler elever integrerade i vanlig undervisning. Eleverna vill ut i stor klass i större omfattning och klarar det också på ett annat sätt.
Många faktorer spelar förstås in: elevernas behov, personal i kring, kompetens hos lärare, samhällets förväntan och acceptans, etc. Jag vet inte heller vilka behov dessa elever har jämfört med våra, men efter en snabb och generell beskrivning är behoven likartade, men med en tydlig skillnad – i deras ASD grupp går även elever som i Sverige är berättigade att gå i Anpassad grundskola – så är det generellt inte hos oss. Å andra sidan har man fler varianter på specialskolor än vad vi har, där elever går som hos oss skulle gå i vanlig grundskola.
En annan skillnad på förutsättningarna var att vi har 30-40% fler elever som bedöms ha behov av att gå i ett mindre sammanhang. Och om man räknar elever som vi inte kan integrera / inkludera alls någonting i ett större sammanhang så är skillnaden ungefär 90/10. De har endast 3 elever på ett avsevärt större upptagningsområde än vårt som inte är ute i storklass alls, medan hos oss är det i stort sett endast 3 av 30 elever som kommer ut vid någon enstaka lektion i storklass.
Margaret beskriver det precis som vi gör att behoven ökar, men min snabba tolkning blir att vi har både olika förutsättningar att möta behoven men att vi också har en del att lära.
På Davis College finns flanellografen kvar och används flitigt. Här i form av schema med bild/symbolstöd för eleverna i ASD-gruppen.
Pedagogiskt material, bildstöd, peppande och instruerande material används även här i avsevärt större omfattning än i Sverige.
Eleverna har även tillgång till rum för fysisk aktivitet, för vila och sensoriska rum för att koppla av och koppla bort skolan.
Mycket intressant är att trots att skolan har nästan 1000 elever har de mkt få elever med omfattande frånvaro. Detta trots att skolan är fysiskt mkt påträngande och trång – mer elever överallt, mer trängsel, mindre möjlighet till fysisk struktur, inte fler vuxna i korridorerna, etc.
Men man har möjlighet till skolhund i ASD-enheten 🐩
Det tror jag skulle vara en höjdare om vi kunde ha på Hedda också.
Många ideer väcktes och många tankar gror efter besöket på ASD-enheten.
Efter det besöket blev det inte så mkt bilder från skolan idag, då det får bli text istället.
Tanken var att jag och Ronan skulle gå igenom det Irländska skolsystemet idag, men jag har fått en omfattande beskrivning allt eftersom jag har träffat olika delar av skolan så vi fokuserade mest på bedömning, betygsättning och slutexaminationer idag.
Här är ett av de områden där den Irländska skolan skiljer dig mkt från den svenska. Här görs ingen betygssättning av betydelse förrän efter slutproven i åk 6 (motsvarande 3:e året på gymnasiet). De prov man har i olika ämnen fram tills dess är endast för feedback till eleverna. De genererar inget delresultat inför betygssättningen. Den sker endast utifrån nationella slutprov i alla ämnen.
Det innebär att sista månaden inför skutproven varje vårtermin är stressande för både elever och lärare som är inblandade i dessa.
Efter vår diskussion om bedömning och betyg fick jag besöka Brian Magner som är stödlärare, främst engelska och matte, men det kan vara stöd i alla ämnen. Han är en av få som har endast stödundervisning.
Här bygger allt stöd på att eleverna med stödbehov har en individuell utvecklingsplan som följs upp 2 ggr/år. För Brian betyder det att han har ca 30 elever fördelat på 5 olika grupper i schemat som han följer upp och her stöd till. Ett 30-tal av lärarna på skolan har sådana uppföljningsuppdrag. Många har bara 3-4 elever som de följer och ger stöd.
Jag fick en del intressant material av Brian som vi kanske kan lära oss av.
Under eftermiddagen besökte jag Idrott och Art som idag fokuserade på att låta eleverna i en årskurs testa sånt som var lite mer lustfyllt och avslappnande. Ett gäng hade yoga, andra fotboll och basket, och ett ganska stort gäng hade keramik för att göra nåt med händerna som alla kan prova utan krav.
Det var lite som en frilufts/tema-eftermiddag.
Dagen avslutades med att jag träffade en liten grupp elever som hade European studies. Där skulle jag prata om internationalisering och svenskt skolsystem. Ganska snart tog samtalet en intressant vändning då vi kom in på att samer har en egen läroplan. Efter det blev det massor med frågor om samer. Ingen hade hört talas om dem som grupp. Men det blev ett långt och spännande samtal.
Därefter var skoldagen slut och jag får ledig helg. Den ska jag spendera vid kusten ett par timmars körning söderut.
Efter knappa två timmars körning kom jag fram till Baltimore. En trevlig liten fiskeby som om jag förstår det rätt inte har någon koppling till Baltimore i Maryland USA, men man vet aldrig…
På plats där visade det dig att jag hamnade direkt in i en irländsk folkmusikfestival…
Imorgon och på söndag ska jag njuta av att vara havsnära…
Helgen avnjöts i fantastiskt väder och svindlande vackra vyer 😀👍🏽
… och massor med kossor och söta små lamm.
Jag åkte mellan ställen som Skibbereen, Bantry, Ballylickey, Lissyclearing, Dromquinna, Aghadoe, Killorglin, Glenbeigh, Aghatubrid, Sneem och en mängd andra välkända ställen på Irland…. 😜
Ny vecka och nya dagar på skolan. 😀
Ronan och jag började dagen med att göra lite justeringar i schemat eftersom det visar sig att de har skolinspektionsbesök i historia imorgon. Med anledning av detta pratade vi vidare om våra olika förutsättningar.
I Irland blir både skolan och enskilda ämnen inspekterade. Inspektionerna kan ske med en veckas varsel eller ”flygande” genom att en skolinspektör kan dyka upp när som helst. Lite annorlunda än i Sverige, där man generellt vet flera månader, kanske ett halvår innan att inspektionen dyker upp.
När det gäller inspektioner i enskilda ämnen så bygger det på grundiden att läroplanerna är mycket detaljerade och tvingande – det finns avsevärt mindre spelrum som lärare här än i Sverige. En ämnesinspektion undersöker exempelvis var en årskurs befinner sig i ämnet för stunden samt att alla moment genomförs. Detta tillsammans med att det finns mkt få forum för samarbete inom eller mellan ämnen gör att lärare generellt sett är ensamseglare.
När vi har 16 dagar per år för att planera, utvärdera och fortbildas tillsammans på olika konferensdagar så har man på Irland endast 3 dagar för detta per år. De har heller inga inplanerade möten mellan kollegor mer än på sin höjd 1 ggr/månaden, då är det nästan alltid styrt uppifrån vad som ska behandlas.
Å andra sidan innebär en full tjänst 22 (60 min) timmar undervisning i veckan, fördelat på ca 33 st 40 min pass.
Det här framkom allteftersom jag i samtal med Ronan beskrev upplägget i Sverige, som en del av att vara ”invited expert” 😀👍🏽
Innan vi svävade ut för långt så fick vi avbryta för att jag skulle träffa Geraldine igen för några vidare frågor jag hade om hur de jobbar praktiskt med frånvaro och inkludering eftersom vi förra veckan främst pratade om det Irländska stödsystemet och hur det är uppbyggt.
Geraldine är en så härligt öppen person så vi snackade iväg direkt trots att jag egentligen bara hade två huvudfrågor – hur de jobbar praktiskt med hålla frånvaron låg och hur de gör för att inkluderingen av elever med särskilda behov verkar fungera långt över den nivå vi lyckas med… Samtalet blev långt, engagerat, invecklat och kanske inte så strukturerat. Men om jag ska summera det kort kan man säga följande ang frånvaroarbetet: den relativt låga frånvaron beror främst på tre faktorer – att skolan för många är en säkrare och tryggare plats än fritiden/hemma, att samhällets förväntningar på föräldrarnas ansvar är tydligare än i Sverige samt att frånvaro följs upp snabbare och av en person för hela skolan. Vad gäller inkluderingen är det lite mer oklart och situationen skiljer sig mindre från Sverige – trots det funkar den som tidigare nämnts bättre på Irland (Davis College) än i Sverige. Ett par av faktorerna kan vara att uppföljningen av behov sker strukturerat redan från lågstadiet. De flesta skolor har redan i lägre åldrar en avdelning för elever med NPF-behov, men det som verkar skilja sig mest verkar vara ett generellt mindset hos elever, föräldrar och skola – man tillhör en klass, där ska man vara och där är alla välkomna. Det särskilda stödet är endast en ventil vid behov, inte en lösning. Klasserna är inte sällan upp till 30 elever i låg- och mellanstadiet – men med endast en lärare på plats. Alltså personalmässigt inte bättre än i Sverige.
Här finns det otvetydigt något vi behöver utveckla och förändra. Davis College är en skola i ett utsatt område där de sociala behoven är mer omfattande än på Hedda.
En del av mindsetet syns överallt i korridorer och personalrum – överallt på skolan genom peppande ord och bilder. Om det är en del av lösningen eller ett resultat av ett annat mindset är svårt att säga.
Några exempel på sådana bilder / ord:
Även Geraldine och jag höll på att prata bort mitt nästa pass – så jag fick plötsligt rusa. Nästa slot på schemat var att jag skulle berätta om svensk skola samt intervjua / prata med en liten grupp elever som var och hade varit involverade i Erasmus+ projekt.
Vi träffades i ett grupprum/seminarierum med små runda bord och mjuka stolar. Eleverna gick i åk 5 (andra året på gymnasiet). Jag förklarade min bakgrund och vad jag ville prata om, och att jag mest hade frågor till dem. Efter bara en liten stund nervöst trevande blev det ett trevligt samtal om olikheter och likheter (på alla möjliga plan) mellan våra skolor.
De berättade om vad som drev dem, vad som var viktigt för dem för att skolan ska vara bra, rolig, intressant och engagerande – men främst berättade de om vad som var en bra lärare. De beskrev precis på samma sätt som våra elever beskriver det – att det är relation och personligt engagemang och bemötande som är det viktigaste.
De här eleverna var ju ett par år äldre så de kanske var lite mer nyanserade än elever på högstadiet. De tryckte på att bra lärare tillsammans med målet – vad studierna skulle leda till var de viktigaste motivationsfaktorerna i skolan.
Det senare kan nog vara svårt att överföra till Hedda och lite yngre elever – även om det säkert funkar för många så upplever jag nog att långt ifrån alla är där.
Det vi envisas med att jobba med i Sverige – möjligheten att påverka hur de ska jobba i skolan etc. upplevdes som en ickefråga. De hade ett elevråd som var aktivt i större frågor, men nog inte så mkt kring skolarbetet – ”det är ju lärarnas ansvar”. När jag ställde frågan om om och hur de utvärderade undervisningen så blev responsen att det gjorde man aldrig (eller så missförstod de frågan…).
I viss utsträckning kan man ”rösta med fötterna” och tidigt i ex år 1 och 4 göra omval mellan kurserna, om man inte gillar en kurs/ämne, men att göra det kunde ibland ifrågasättas, så det var inte så självklart att man gjorde bytte.
När vi pratade om hur respektive skola jobbar med Erasmusprojekt insåg vi snart att vi jobbar mycket lika men utifrån väldigt olika förutsättningar. De gör det inom en valbar kurs inte kopplat till nåt ämne, men de har kurstid för det. Vi gör nästan jämt motsatsen – vi gör det över klass- och årskursgränserna och endast sällan kopplat till ämne. Men metoderna och mobiliteterna verkar ändå ganska lika.
40 min gick mkt fort och vi fick säga adjö för att eleverna skulle vidare till nästa lektion. Själv skulle jag iväg på en mattelektion i åk 1 (åk 7).
Jag kan nog lite för dåligt kring detaljerna kring vår egen matematikundervisning för att kommentera innehållet. Undervsiningen i sig kändes som om den kunnat vara i vilket klassrum som helst hos oss, utom möjligen hur mkt eleverna jobbade själva. Det var dock mycket tydligt att lektionen började med en betydande del av repetition av förra lektionen i början. Alla elever var nog helt på det klara med vad de skulle prata om nästa steg.
Efter lektionen träffade jag Steven Gilbert som är rektor på skolan. Det här var en del av mitt uppdrag som ”invited expert” – ingången var samtal om våra förutsättningar och våra skolsystem. Steven har många års erfarenhet som både rektor och lärare och jag upplevre honom som lågmäld men drivande och med en mycket tydlig ide om var han vill med skolan.
Det blev ett mycket intressant samtal, om högt och lågt, om utmaningar och styrkor och om lika och mindre lika förutsättningar för respektive skolan – Jag tror vi båda hade velat haft mer samtal och utbytt mer erfarenheter än vi hann med. Men han bekräftade väldigt mycket av allt både övriga personal och eleverna sagt.
Sista dagen var jag endast ”invited expert” och pratade med både klasser/elevgrupper och medarbetare om svenskt skolsystem och hur vi arbetar med Erasmus+.
Dagen avslutades med avsked till skolan tillsammans med rektor Steven Gilbert och Ronan. Därefter blev det ett kvällsbesök till Cork och en promenad på stan samt middag med Ronan för att avsluta vistelsen. Ronan visade mig även runt i Cork, bland annat universitetet som är både stort och har långa anor.
En kort sammanfattning av besöket: Att komma till Davis College i Mallow var på många sätt ett av de mest intressanta skolbesöket jag har varit på utifrån möjligheterna till utbyte och jämförelse. Det beror inte bara på ett fantastiskt mottagande på skolan av Ronan och övriga medarbetare, utan kanske främst utifrån att Irland och Davis College har samma styrkor som vi och brottas med samma utmaningar som vi – utifrån mycket liknande förutsättningar vad gäller arbetssätt och skolkultur.
Ett stort varm tack till alla på Davis College, särskilt min värd Ronan, vi ser fram emot mer samarbete och fler jobbskuggningar och besök hos er.
Hedda mobilities 