Med stengolv, betongväggar och en total avsaknad av ljudabsorbenter är det inte konstigt att det är högljutt i klassrummet. Att många elever, precis som hemma på Hedda, småpratar, busar, skrapar med stolar och ibland ropar till varandra över klassrummet hjälper inte. Det tar några minuter innan läraren sett till att alla faktiskt sitter på sina platser, precis som hemma. Det är dags att gå igenom läxan. ”Vilken läxa?”, ”Du har inte sagt att vi har läxa!”, ”Vänta, va??”. Det känns ganska bekant. Precis lika bekant som att halva klassen märkligt nog gjort den hemliga läxan som ingen berättat om. Läraren ger klassen tio minuter att göra klart läxan, innan den gås igenom. Och här slutar likheterna, för tillfället. För trots att ingen räcker upp handen är det många som svarar på frågorna när läraren pekar på dem. Några svarar fel, och det är ingen katastrof. Läraren förklarar det rätta svaret och går vidare. Det här är något som jag kämpar med som lärare; att få alla elever att känna att de vågar ta plats, att de vågar svara på en fråga även om de inte är 100% säker på svaret. Jag önskar att mina elever förstod att varje felaktigt svar är ett lärtillfälle, inte bara för dem, utan även för de 5-10 andra elever som skrivit fel i sin bok, men som inte räckte upp handen. Målet imorgon, förutom att delta på fler lektioner, är att intervjua lärarna här om trygghet i klassrummet, och så mycket mer. Just nu ska jag dock fundera på vad ljudabsorbenter kan tänkas heta på spanska.
Hedda mobilities 