Idag och igår har jag fått möjlighet att intervjua skolpsykologen och två elever på djupet. I mötet med skolpsykologen blev det tydligt att även om vägarna framåt kan variera något så är likheterna mellan hur vi arbetar i Sverige och Spanien oerhört lika. I största möjliga mån försöker vi utveckla undervisningen och klassrumsmiljön, i andra hand anpassa, och bara som sista utväg lämnar elever klassrummet för att arbeta på annan plats. Arbetet med att finna rätt väg för den enskilde eleven ser ut som i Sverige, med en skillnad i att den som leder elevhälsans arbete i varje arbetslag är psykolog med viss utbildning inom pedagogik, snarare än att vara specialpedagog. Även i Spanien kämpar de med bristande resurser, där gapet mellan lagkraven och ekonomin innebär att skolan har svårt att ge alla elever det de har rätt till. Arbetsgången, våndan och de didaktiska strömningarna är så lika de i Sverige att de är svårt att nämnvärt särskilja de två.
När jag intervjuade två elever i det de kallar fyran, som ungefär motsvarar nian, beskriver de en vardag som i mångt och mycket motsvarar livet på Hedda, men några skillnader finns. Det är mobilförbud under hela skoldagen, vilket eleverna beklagar. De får inte vara inne under rasterna, vilket fungerar förvånansvärt bra med tanke på hur liten skolgården är. Alla 600 elever har dessutom rast samtidigt. Man får ingen skollunch, men kan köpa mackor och sötsaker när man vill. Man har inte alla ämnen som vi har i Sverige, till exempel inte slöjd, och de spanska eleverna ser mycket fram emot att besöka en slöjdlektion när de kommer till Sverige. Överlag lägger man inte lika stor vikt vid praktiska ämnen, något som de spanska eleverna beklagar. Irene (den spanska läraren som besökte oss i våras) visar en film från hemkunskapen, och de spanska eleverna var begeistrade.
Det kommer finnas mycket som är värt att reflektera över, men för att sammanfatta ser vardagen på skolan lite olika ut i Spanien, medan pedagogiken, arbetssätten och behoven är oerhört lika hur de ser ut i Sverige.
