På väg hem

Aldrig mer Ryan Air.

Detta bolag är smutsigt personalen är trött och oengagerad säkert jobbar de hårt utan uppskattning och möjlighet att ge god service. Vilket säkert leder till ilska och frustration.

Frustration som min väska fick smaka på. Denna väska köpte jag när vi kollegiet skulle till Tallin i början av resan Hedda Wising. På alla dessa år har väskan varit relativt oskadad. När vi mellanlandade i Porto var väskan skadad med flera djupa märken som om någon kastat den i asfalten från planet alternativt gått lös med ett vasst tillhygge.

Inför nästa etapp tänkte jag naivt, jag har en liten väska, jag ser andra med liknande väskor kliva ombord, jag behöver nog inte checka in den. Väl vid gaten får jag lära mig att Ryan Air har egna dimensioner för kabinväskor, då min var fem centimeter för stor var jag tvungen att betala 60€ extra för att inte bli kvar. Kvinnan som tar ut avgiften skäms och ber om ursäkt, säkert får hon replisarier om hon inte nitiskt blöder sina kunder på allt de har.

Väl på planet får jag byta plats då ett barn fått plats vid nödutgången. Personalen ler tappert och försöker göra det bästa av situationen.

Om detta inte var nog så är vi på flygplatsen två timmar innan avresa men får inte checka in vårt bagage för de är underbemannade, vi får vänta.

När vi väntar kommer en äldre herre i sin spanska elskoter. Både jag och Olov står och häpnar hur den likt transformers viker ihop sig till ett litet paket. När han är klar och står där med kryckor kommer incheckningspersonalen med ett måttband. Jag och Olov tittar på varandra med förhoppningsfullt oförstånd men blir snabbt besvikna när hon skakar på huvudet och pekar ner mot incheckning av specialbagage som han sorgset betalar. I Spanien finansierar man sin permobil själv, hoppas han har bättre tur med den än jag med min väska.

Avslutningsvis tror jag fullt och fast på kapitalism, men med hjärta och moral. Pengar och girighet kan inte ha moral men det kan vi, framgent åker jag mer än gärna vilket annat transportmedel eller bolag som helst. Gärna med ett bolag där dom anställda inte ler för att dom skäms, utan ler med ögonen av stolthet.

Olle