Ett visst mått av förvirring uppstod när jag ville veta mer om skolans elevråd. Det finns nämligen inget. Något som finns är ett par elevorganisationer som skapats av lärare på frivillig basis, och som de har hand om på sin planeringstid. En sådan är El Arcoíris – regnbågen. Föreningen startades av några lärare som fått nog av den homofobi som man upplevde bland en del elever. Föreningen har också fokus på feminism och ses en gång i veckan. Vi samlades på en utsiktsplats strax utanför skolan, och just nu är det nästa lika många lärare med som elever. Trots att föreningen är liten har den hunnit göra mycket. Bland annat möts man av en regnbågstrappa när man kommer in i skolan. På den, och på trappen ovanför finns budskap om allas lika värde. När jag var med på deras möte i fredags arbetade man med att planera upp aktiviteter den 25e november, som är en dag instiftad av FN för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Man kommer också ha aktiviteter runt pride och runt den internationella kvinnodagen. Det är tydligt på skolan att man arbetar aktivt för att medvetandegöra elever om frågor om jämlikhet på olika sätt, både på lärarnas förhållningssätt och på de många regnbågsfärgade klistermärken som ses på lärarnas datorer.

Idag och igår har jag fått möjlighet att intervjua skolpsykologen och två elever på djupet. I mötet med skolpsykologen blev det tydligt att även om vägarna framåt kan variera något så är likheterna mellan hur vi arbetar i Sverige och Spanien oerhört lika. I största möjliga mån försöker vi utveckla undervisningen och klassrumsmiljön, i andra hand anpassa, och bara som sista utväg lämnar elever klassrummet för att arbeta på annan plats. Arbetet med att finna rätt väg för den enskilde eleven ser ut som i Sverige, med en skillnad i att den som leder elevhälsans arbete i varje arbetslag är psykolog med viss utbildning inom pedagogik, snarare än att vara specialpedagog. Även i Spanien kämpar de med bristande resurser, där gapet mellan lagkraven och ekonomin innebär att skolan har svårt att ge alla elever det de har rätt till. Arbetsgången, våndan och de didaktiska strömningarna är så lika de i Sverige att de är svårt att nämnvärt särskilja de två.

När jag intervjuade två elever i det de kallar fyran, som ungefär motsvarar nian, beskriver de en vardag som i mångt och mycket motsvarar livet på Hedda, men några skillnader finns. Det är mobilförbud under hela skoldagen, vilket eleverna beklagar. De får inte vara inne under rasterna, vilket fungerar förvånansvärt bra med tanke på hur liten skolgården är. Alla 600 elever har dessutom rast samtidigt. Man får ingen skollunch, men kan köpa mackor och sötsaker när man vill. Man har inte alla ämnen som vi har i Sverige, till exempel inte slöjd, och de spanska eleverna ser mycket fram emot att besöka en slöjdlektion när de kommer till Sverige. Överlag lägger man inte lika stor vikt vid praktiska ämnen, något som de spanska eleverna beklagar. Irene (den spanska läraren som besökte oss i våras) visar en film från hemkunskapen, och de spanska eleverna var begeistrade.

Det kommer finnas mycket som är värt att reflektera över, men för att sammanfatta ser vardagen på skolan lite olika ut i Spanien, medan pedagogiken, arbetssätten och behoven är oerhört lika hur de ser ut i Sverige.

Med stengolv, betongväggar och en total avsaknad av ljudabsorbenter är det inte konstigt att det är högljutt i klassrummet. Att många elever, precis som hemma på Hedda, småpratar, busar, skrapar med stolar och ibland ropar till varandra över klassrummet hjälper inte. Det tar några minuter innan läraren sett till att alla faktiskt sitter på sina platser, precis som hemma. Det är dags att gå igenom läxan. ”Vilken läxa?”, ”Du har inte sagt att vi har läxa!”, ”Vänta, va??”. Det känns ganska bekant. Precis lika bekant som att halva klassen märkligt nog gjort den hemliga läxan som ingen berättat om. Läraren ger klassen tio minuter att göra klart läxan, innan den gås igenom. Och här slutar likheterna, för tillfället. För trots att ingen räcker upp handen är det många som svarar på frågorna när läraren pekar på dem. Några svarar fel, och det är ingen katastrof. Läraren förklarar det rätta svaret och går vidare. Det här är något som jag kämpar med som lärare; att få alla elever att känna att de vågar ta plats, att de vågar svara på en fråga även om de inte är 100% säker på svaret. Jag önskar att mina elever förstod att varje felaktigt svar är ett lärtillfälle, inte bara för dem, utan även för de 5-10 andra elever som skrivit fel i sin bok, men som inte räckte upp handen. Målet imorgon, förutom att delta på fler lektioner, är att intervjua lärarna här om trygghet i klassrummet, och så mycket mer. Just nu ska jag dock fundera på vad ljudabsorbenter kan tänkas heta på spanska.

När vi äntligen kommer till Frankrike hinner vi inte sitta särskilt länge innan den franska kvinnan vi sitter med börjar fråga oss om Erasmus. Det visar sig att hon var en av de första som fick åka på en Erasmusresa för ett antal decennier sen. Vi jämför erfarenheter och övar en gnutta på spanska. Det visar sig att hon bott i Barcelona en gång i tiden, och vi får flera tips och råd inför besöket. Vi får också uppleva frustrationen i att inte förstå utrop på stationer, skylta och menyer. Tack och lov får vi en meny på engelska, och därmed vårt första varma mål mat på två dygn. Underbart!

Nu sitter vi på sista tåget, mot Barcelona, och hoppas att regnet där inte tilltar.

Hemma igen. Bredvid mig ligger en apelsin från Málaga. Inte från en affär, utan från en av de hundratals apelsinträden som växer där. Jag klurar på hur jag ska använda den i undervisningen, baserat på Saras lektioner. Att skapa lektioner som är välstrukturerade eller kreativa och fria har vi alla vana av, men att skapa lektioner som är både och samtidigt är ovant. I ärlighetens namn är det inte helt enkelt heller, men efter en vecka med kurser är vi betydligt bättre rustade än tidigare. Det ska bli intressant att använda Saras råd i praktiken.

Sista dagen på kursen. Den enda klagomål jag har är att vi inte får stanna en vecka till. Dagarna har varit så intressanta att jag gärna hade förlängt arbetsdagen med flera timmar. Tur att Sara Gálvez kommer till Härnösand i juni! Vi har fått arbeta med uppgifter från så många perspektiv och med så många olika mål. Det de har gemensamt är att vi lättare kommer tillgodose behoven hos de elever som alltid är klar först, även om de tar tid att bearbeta det de jobbat med en extra gång. Nyckeln enligt Sara är inte att ge dem svårare uppgifter, utan att gå djupare och bredare. Att attackera uppgifterna på ett annat sätt, snarare än att ge dem mer av samma eller svårare. Vi får mycket att begrunda på resan hem imorgon.

Frustration är vanligt bland särbegåvade elever. Idag fick vi prova på det när vår kursledare Sara bad oss genomföra uppgifter utan att berätta vad syftet var och utan att ge återkoppling. Detta är något som vi aldrig skulle göra med våra elever, men ändå har jag en misstanke om vad hennes syfte är. Att genomföra uppgifter utan förutfattade meningar ger oss möjlighet att upptäcka nya sätt att tänka och att jobba. Det må vara ett arbetssätt som inte passar många elever, men som är nyttigt och utvecklande för de särbegåvade. När vi ombads gå in på ett museum med modern konst sa hon strängt åt oss att vi måste stanna där inne minst 20 minuter. Hon förklarade att särbegåvade elever har en tendens att vilja göra klart uppgifter, att de låser in sig på målet och gör klart uppgiften snabbt. Väl inne förstod jag uppgiften mycket väl. Den var till synes enkel och hade kunnat avhandlas på tio minuter: att välja ett konstverk som vi gillade, kände oss neutrala inför och som vi ogillade. Snabbt gjort. Men när man har tio minuter kvar och inget att göra så kan man lika gärna ta ett varv till runt salen, och verkligen fundera över verken, fördjupa sig, eller till och med ångra sig. Imorgon kommer vi få göra nästa del av övningen, och även få andra mystiska övningar förklarade för oss. Jag förväntar mig flera aha-upplevelser även då.

//Heidi

Kursen blir allt mer intressant för varje dag. Måndagens introduktion följdes av en dag med praktiska övningar medan onsdagen handlade om teorier och forskning kring särbegåvade elever. Det är svårt att inte bli inspirerad när man lyssnar till vår kursledare Sara Galvez som är utbildad psykolog och arbetar med särbegåvade barn. Föreläsningarna grundar sig i forskning och evidens, men varvas med anekdoter som gör att igenkänningen är hög för oss som lärt känna flera elever med mycket stor begåvning. De praktiska övningar vi fått göra är exempel på hur man kan strukturera uppgifter för att passa särbegåvade elever och visar att om vi som lärare får möjlighet att prova på och bekanta oss med hur man kan lägga upp undervisningen för denna elevgrupp, så är det inte fullt så svårt som man ibland kan känna när man sitter ensam på kammaren och försöker skapa utmanande och inspirerande uppgifter. Enkla övningar kan skapa djupa diskussioner. Vi har också fått lära oss mer om hur man på bästa sätt utvidgar en övning för de elever som är särbegåvade och som även blir klar med övningar mycket snabbt. Det kliar rejält i fingrarna att sätta igång här och nu med att skapa.

Dock berättade Sara också om hur skolsystemet i Spanien är uppbyggt på ett sätt som låter särbegåvade elever utmanas mer, och några timmar i veckan arbeta med andra typer av uppgifter i liten grupp tillsammans med en pedagog eller psykolog. Hon varnar för skolor enbart med särbegåvade, och menar att de behöver umgås i stor utsträckning med barn som inte är som dom av sociala skäl. Här fungerar stödet för särbegåvade i stor utsträckning som stödet för elever med särskilda behov gör i Sverige. Det finns en organisation på kommunal nivå som stöttar både elever och lärare.

Bilderna är från lektionssalen och från en övning vi gjorde i parken bredvid skolan.

//Heidi

Vilken dag! Onsdagen har varit full av aktiviteter, men har samtidigt givit oss gott om tillfällen till reflektion. Vi började dagen med en busstur till ett kloster, som än idag bebos. Den för oss ovanliga arkitekturen, och de många ikonmålningarna, gav upphov till diskussioner och frågor om den ortodoxa tron, och hur den skiljer sig från den protestantiska.

Dagens andra stopp var keramikdistriktet, där vi fick möjlighet att se hur den lokala keramiken tillverkas. Efter besöket keramikverkstaden gick flera av oss därifrån med betydligt tyngre ryggsäckar. Vi fick lära oss att den tupp som återkom på många av föremålen egentligen är en symbol från tiden innan kristendomen, men som ännu lever kvar i konsten.

Det stora äventyret var dock besöket i saltgruvan. Efter att ha åkt buss nästan två kilometer in i berget fick vi vandra runt i de stora salarna och beundra de majestätiska väggarna med dess lager av salt. Jag erkänner, några av oss kunde inte motstå att smaka på väggarna. Även de rumänska eleverna gjorde oss sällskap i detta. Undertecknad kan meddela att väggarna i en saltgruva smakar… salt… Förutom de undersköna omgivningarna fann det i gruvan många olika aktiviteter. Några av oss valde att åka skridskor i en rink med plast istället för is. Andra spelade fotboll eller körde trampbil, två kilometer in i berget.

Den allra viktigaste delen av dagen var dock när vi slog oss ner för att dricka kaffe och äta croissanter med aprikosfyllning, och när vi strosade runt planlöst i den behagligt kyliga gruvan. Nu bubblade frågorna och funderingarna fram. Vilka skillnader har ni upptäckt mellan våra kulturer och våra skolor? Vad vi lärt oss om oss själva under resan? Vilka hinder har vi märkt att vi kan ta oss över, trots att det kändes omöjligt i början? Flera elever ger uttryck för att de känner sig stärkta av resan.

//Heidi