I dag har jag tillbringat hela skoldagen i ULIS, medan Henke fortfarande ligger däckad. Första lektionen hade vi fyra elever. Marlène hade förberett en bild med alla frågeord projicerad på tavlan och även en flik med google translate. Så eleverna fick ställa frågor till mig, Marlène skrev frågan på franska som översattes till engelska, jag svarade på engelska och Marlène förklarade på franska vad jag svarade.

Under nästa lektion var det 9 elever och mååånga frågor! Vi höll på hela lektionen! Det var flera elever som ville flytta till Sverige när de fick veta att det inte fanns grindar, att man fick gå på stan under lunchen och att det fanns en cafeteria på skolan.

Nästa lektion blev jag inbjuden av en elev att spela spel, först UNO och sen ”the Lynx” som var ett spel som både utökar ordförrådet och tränar koncentrationsförmågan.

Efter dagens sista lektion i ULIS fick jag följa med en tyska-lärare till byggnaden bredvid, som är motsvarande vårt gymnasium, och träffa ett gäng 18-åringar som deltog i internationella språkveckan. Kul!

Vid halv 2 åkte vi till ett kolgruvemuseum – Saint Étienne har varit en gruvstad – för en guidad tur i gruvan. Tråkigt nog fanns ingen engelsk guidning, men jag hade tur som en tokig då ett par smög upp bredvid mig och översatte det guiden sa på hur bra engelska som helst. Sen visade det sig att mannen var från Finland! Han hade dock inte svenska som modersmål och vågade sig inte på att ta det på svenska.

Det var i alla fall jättespännande att se gruvan och få veta hur det gick till i gruvgångarna. Men det verkar inte vara ett jobb att rekommendera, kan jag tycka. Vi var nere på 7 m (av gruvans 700 m) och det gav nog med klaustrofobi!

Idag har jag varit på lektion i ”Storskolan” – en fysiklektion – och insett att de elever som behöver stöd/anpassningar (som är inskrivna i ULIS) inte alls ges förutsättningar att lära i storklass. I stället blir de rapporterade som stökiga.

Det bekräftades också av koordinatorn för särskilt stöd som jag träffade senare under dagen. Inga elever beviljas någonsin heltids-studier i ULIS utan måste ut i helklass, trots att klasserna är stora (30-31 elever) och det saknas kompetens att möta elevernas behov.

Det är såklart en balansgång mellan att anpassa/stödja – utmana/rusta eleverna för framtiden, MEN som jag ser det måste det finnas ledstänger för eleverna att hålla sig i längs vägen. Det kan jag inte se här utan gissar att det bottnar i en ekonomisk fråga, både att utöka ULIS och att fortbilda lärarna.

Om jag jämför svenska skolan med det jag fått veta idag om hur det särskilda stödet utreds i Frankrike så är processen mycket kortare från upptäckt behov till insats hos oss. Här sker utredningen på en regional nivå och beslut om stöd tas inför varje nytt skolår. I den svenska skolan utreds behoven av skolans elevhälsa och vid behov även i samarbete med t.ex. BUP eller habilitering och insatserna följs upp flera gånger per år.

Idag har vi varit både på ULIS menockså träffat skolans rektor, läraren som undervisar nyanlända och de som jobbar med ungdomar som är längst ifrån en ”vanlig” skolgång. Väldigt intressant!

Rektorn beskrev hur svårt de har att fånga upp elever som inte kommer till skolan, precis som de som jobbar i ”classe relais” – klassen för dem med problematisk skolfrånvaro. Det intressanta är att här ses det mer som ett uppförandeproblem än en svårighet att befinna sig i skolmiljön/lärandesituationen.

Eleverna i ULIS hade blivit vana vid oss och lät oss jobba tillsammans med dem idag. Jag kämpade med att försöka få en kille att se mönster på matematiken och så spelade vi spel.

Läraren Marlène berättade också om hur arbetsgången och rutinerna var för ett mottagande i ULIS, det är ganska slående hur mycket byråkrati det är kring elever i behov av särskilt stöd! Och stödet omprövas varje år, med samma utredningsprocess.

Om man jämför Sverige – Frankrike så är strukturen väldigt lika vad det gäller att stödja elever i behov, men hur man praktiskt går till väga skiljer sig stort.

Oj så många intryck! Och så mycket som är annorlunda jämfört med hos oss! Det började direkt med att försöka ta sig in på skolområdet, det var höga staket och en slags sluss där vi fick identifiera oss för att bli insläppta.

Efter en välkomstcermoni där vi fick skolan och franska skolsystemet presenterat för oss började lektionerna i ULIS, den franska motsvarigheten till Resursskolan.

Det finns två ULIS-klasser med vardera 13 elever och i respektive klass arbetar en lärare och en resurs. Så gott som alla elever hade även lektioner i ”vanlig” klass också, det var bara tre elever som inte hade det.

Lektionerna i ULIS har präglats av samarbete mellan eleverna i lärandet samt mycket färdighetsträning och repetition, vilket är upplevelser som har väckt fler tankar och funderingar än faktiska lärdomar. Anpassar vi för mycket på individnivå? Hur får vi till mer färdighetsträning? Hur kommer det sig att elever med autism klarar en relativt ”stökig” miljö så bra? Hoppas att en del frågetecken rätar ut sig under veckan.

Hörs i morgon!

Resan mot Frankrike började bra, tåget som skulle ta oss till Arlanda kom i tid och den här kvillrande känslan av att vara på väg infann sig direkt.

Strax innan Hudiksvall trasslade det dock till sig, när Henrik plötsligt kom på att han glömt passet hemma. Efter samtal till polisen konstaterade vi att han inte hade något annat val än att vända hem igen.

Min resa gick i alla fall smärtfritt och på flygplatsen i Lyon möttes jag av en av de lärare som vi ska skugga.

I eftermiddags dök Henke upp, så nu är vi redo för en spännande vecka!

Hörs i morgon!